Hertonäs – en by, en gård, en stadsdel

Hertonäs växte under 1900-talet från en liten herrgårds- och landsby till en modern stadsdel på några årtionden. Området har alltid haft en stark anknytning till Helsingfors stads utveckling och tillväxt. På 1700-talet återspeglades byggandet av Sveaborg på gårdarna i trakten. Efter andra världskriget resulterade trycket på att bygga bostäder i en exemplarisk och trivsam skogsförort. Hertonäs anslöts till Helsingfors i den stora inkorporeringen 1946.
Stränderna i Helsingfors blev populära byggplatser från och med 1990-talet. Helsingfors stadsfullmäktige fattade 1986 ett beslut om att göra om Hertonäs hamn till ett bostadsområde. Byggarbetena inleddes på 1990-talet och resulterade i att havsnära Hertonäs strand färdigställdes.
Till stadsdelen Hertonäs hör Västra Hertonäs, Hertonäs strand, Kasberget och Hertonäs företagsområde.

Hertonäs medeltida by

Innan permanent bosättning uppstod rörde sig endast fångstmän, fiskare och handlande vid kusten i Helsingfors. De tidigaste spåren av människor i Hertonäs är från bronsåldern, från vilken fornminnen i form av två gravrösen har bevarats. Gravrösena var ursprungligen fyra till antalet. Ett av gravrösena ligger i Andbergsparken i Hertonäs strand och den andra på bergkullen mellan Svetsargatan och Österleden.

Stränderna i Hertonäs ligger intill en viktig handelsled, vikingarnas österled. De första svenska utvandrarna bosatte sig i Helsingforstrakten på 1200-talet. Fanns det permanent bosättning i Hertonäs före de svenska utvandrarnas ankomst? Det är möjligt, men vi har ingen säker kunskap om detta. Tavastländska fångstmän har dock rört sig i området, vilket ortnamnen som inleds med Tavast i östra Helsingfors skvallrar om. 

Hertonäs by hörde på medeltiden till Helsinge socken, som bildades som administrativ kyrksocken på 1300-talet. Socknens administrativa centrum låg i Kyrkbyn i dagens Vanda. Där restes under den senare halvan av 1400-talet den ståtliga S:t Lars stenkyrka. 

Ordet Hertonäs syftar troligtvis på den hertig som har styrt över området eller på en person som stod honom nära. Tapio Salminen anser i sin avhandling om medeltiden i Helsinge socken att det är möjligt att namnet kan syfta på hertig Valdemar Magnusson, som styrde över västra Finland på 1300-talet, eller på Birger jarls son Bengt Birgersson, som 1284 fick titeln hertig av Finland, dux Finlandiae. Enligt Salminen är det möjligt att den hertig som styrde över området grundade ett frälsehemman i Hertonäs, eftersom det låg på en strategiskt viktig plats. Laurens Hertoghe deltog i ett räfsteting i Borgå den 27 februari 1405. Det har ansetts vara det äldsta skriftliga omnämnandet med anknytning till Hertonäs. 

Frälsehemmanens Hertonäs

I början av den nya tiden, på 1500-talet, kunde mark i Helsinge socken ägas av kronan, bönder eller frälsemän. När kronans behov av kavallerier ökade lovade kungen redan från och med slutet av 1200-talet skattefrihet för de män som utrustade en ridhäst till krigsmakten. De kallades frälsemän och deras gårdar kallades frälsehemman.  Hertonäs låg på en strategiskt viktig plats vid mynningen av Vanda å. I Hertonäs bildades flera frälsehemman som ägdes av den adliga militärsläkten Jägerhorn.

På vapnet för ätten Jägerhorn af Hertonäs finns ett jakthorn. Det finns två versioner av ättens vapen. På det vapen som målats i S:t Lars kyrka fanns ett jakthorn, tre stjärnor och ett manshuvud ovanför skölden. På det andra vapnet, som eventuellt har funnits i Helsinge kyrka, som grundades vid Vanda ås mynning 1550, fanns två stjärnor och ett jakthorn. Dessa vapen har bevarats genom kopior som gjorts av den svenska konstnären och numismatikern Elias Brenner (1647–1717). 

Ätten Jägerhorn bodde i Hertonäs redan på medeltiden. En representant för ätten, Margareta Jägerhorn af Hertonäs, levde i mitten av 1400-talet. Hon var gift med en man som hette Lasse och som kom från Gästerby i Sibbo. De hade två söner och dottern Margareta Larsdotter, som blev stammor för ätten Creutz. Kvinnor från 1500- och 1600-talets Hertonäs har kommits ihåg i gatunamnsbeståndet i Hertonäs strand.

Grundandet av Helsingfors och Hertonäs

Sveriges kung Gustav Vasa grundade 1550 Helsingfors stad och en kungsgård vid mynningen av Vanda å, vid stranden av Gammelstadsfjärden. På platsen låg Forsby by, men Hertonäs by fanns också i närheten. Grundandet av Helsingfors gav nytt liv inte bara åt Hertonäs by, utan även åt hela Helsinge socken. Den nya staden var dessutom bas för örlogsflottan, arméns underhållscentral och samlingsplats för härarna. Arméns behov ökade böndernas börda, men skapade även efterfrågan på lantprodukter.

De viktigaste näringarna i Hertonäs var fiske, boskapsskötsel och i viss mån även jordbruk. De vanligaste odlingsväxterna var råg, korn och havre. Under Sveriges kung Gustav Vasas (1496–1560) tid koncentrerades malningen av spannmål till kronokvarnarna i hopp om bättre skatteintäkter. Hertonäsbon Matts lät 1577 mala en tunna råg i Gammelstadens kvarn. 

Befolkningen i Hertonäs by bestod av frälsehemmanens ägare, deras familjemedlemmar och tjänstefolk. Ibland orsakade de gemensamma jaktmarkerna och fiskevattnen grannfejder som fördes ända till tinget. Mårten Jägerhorn blev 1685 misshandlad av sin granne Henrik Blåfields dräng, när denne slet åt sig hälften av Mårtens fiskfångst genom att slå sitt offer och riva honom i håret. 

I slutet av 1600-talet hamnade familjen Jägerhorn, precis som många andra adliga, i ekonomiskt trångmål, när det i Sveriges riksdag beslutades att adelsgårdarna skulle tas tillbaka till kronan. Alla gårdar i Hertonäs kom till sist i tullinspektör Petter Wetters besittning åren 1698–1710. Wetter, som var känd som en hänsynslös affärsman, och hans släkt förfogade över Hertonäs fram till 1746. 

Petter och Abraham Wetter

Under Petter Wetters ägo slogs gårdarna i Hertonäs samman till en helhet. Wetter hann dock inte njuta av sina nya innehav särskilt länge, eftersom situationen förändrades när stora ofreden började 1713 och Ryssland ockuperade Helsingfors stad i maj. Petter Wetter flydde till Sverige i god tid, precis som många andra ståndspersoner. Wetters son Abraham Wetter ryckte in i armén och utnämndes till krigsdomare.  Efter kriget återvände Petter Wetter till Helsingfors och överförde Hertonäs gård till sin son Abraham. Wetters affärer var inte lyckade på 1730-talet. Han hamnade även i en svår sits på grund av oklarheter i räkenskaperna för Helsinge sockens kyrka och Helsingfors sjötull.

Abraham Wetter, som av kungen utnämndes till borgmästare i Helsingfors 1722, har ett bättre eftermäle än sin far. Som borgmästare fick Abraham Wetter leda återuppbyggnaden av Helsingfors, som ödelagts i kriget. Som affärsman sysslade han med många olika saker och verkade som sågägare, skeppsredare och köpman. För Abraham Wetter, som ägde flera bondgårdar, var gårdarna framför allt inkomstkällor, eftersom ägaren själv bodde i staden och skötte sina andra uppgifter. Familjen Wetter vistades sannolikt på Hertonäs gård sommartid. Wetter, som ägde ett ståtligt stenhus i staden, bodde komfortabelt även i Hertonäs, där speglar, holländska stolar och tebord var en del av inredningen. 

Hertonäs på 1700-talet

Hertonäs gård ägdes på 1700-talet av flera kända och inflytelserika tjänstemän, soldater och köpmän. På gårdens område uppstod industri som var betydande också med hela Finlands mått mätt.

Behovet av arbetskraft ökade i Hertonäs till följd av de många nya projekten. Därför grundades flera torp på 1700-talet. Till sist var de 13 till antalet. Till skyldigheterna för torparna, som skötte varsin liten gård och boskap, hörde att bistå godset med många säsongsarbeten. Lönen var den skörd som jorden gav, av vilken en del betalades som hyra till hemmansägaren.   

Augustin och Fredrik Ehrensvärd

En av de mest kända ägarna till Hertonäs gård var artilleriofficer Augustin Ehrensvärd, som från 1748 ledde byggandet av Sveaborgs fästning utanför Helsingfors. Han köpte Hertonäs gård och Brändö gård 1752. Lantmätare Nils Westermark kartlade på uppdrag av Ehrensvärd Hertonäs åker- och skogstillgångar 1754.  

År 1753 grundade Ehrensvärd ett barnhem för artilleribataljonens barn i Hertonäs. Det flyttades senare till Brändö. Ehrensvärd var intresserad av trädgårdsskötsel och förde med sig nya växtarter till Finland. De torde även ha odlats i Hertonäs. Vitaminrik rabarber odlades åtminstone på Brändö, där man å andra sidan även ägnade sig åt mindre hälsosam trädgårdsskötsel: där fanns ansenliga tobaksodlingar. Från den tiden har en lada för tobakstorkning bevarats på området för Hertonäs koloniträdgård. 

Eftersom Ehrensvärd tvingades ge sig ut i pommerska kriget (1757–1762) sålde han Hertonäs gård till sin bror Fredrik Ehrensvärd 1757. På hans tid verkade en lukrativ tegelfabrik i Hertonäs, närmare bestämt på Läppholmen i Tammelund, där det fanns lera som passade för tegeltillverkning.  Från tegelfabriken i Hertonäs levererades varje år 300 000 tegelstenar till byggarbetsplatserna på Sveaborg. 

Kapten Bengt Gabriel von Spången

En annan framstående Sveaborgsofficer som ägt Hertonäs gård var Bengt von Spången, som även var känd som musiker. Han köpte Hertonäs gård 1761. von Spången arbetade som arkitekt och chef för fästningens ritningskontor på Sveaborg. Han var dessutom flöjtist och medlem av brödraskapet Utile Dulci samt senare medlem av Kungliga musikaliska akademien i Sverige. 

På sitt säteri i Hertonäs grundade von Spången en fajansfabrik 1762. (Fajans är ett keramiskt material som liknar porslin.) Fabriken var ett aktiebolag med 30 delägare. Fabrikens övriga delägare bestod i huvudsak av officerare på Sveaborg och köpmän från Helsingfors. Fajansfabrikens bränneribyggnad byggdes på Jägarbacken, där Hertonäs gårds huvudbyggnad numera ligger.

Carl Olof Cronstedt

Konteramiral Carl Olof Cronstedt, som gjort en storslagen militär karriär, köpte Hertonäs gård 1793. Han kände till trakterna i östra Helsingfors sedan barndomen, eftersom han var född på Botby gård. Hertonäs var i Cronstedts ägo under två olika perioder. År 1797 utnämndes han till generaladjutant för flottan, vilket ledde till att familjen Cronstedt flyttade till Stockholm. 

Efter några år återvände Cronstedt till Finland för att sköta tjänsten som kommendör på Sveaborg. Återkomsten var kanske en besvikelse för honom, eftersom han hade förlorat tävlingen om att föra befäl över hela den svenska flottan. Som godsherre var Cronstedt human och försökte på många sätt förbättra förhållandena för den fattiga civilbefolkningen.

Som kommendör på Sveaborg fick han däremot dåligt rykte. Reformer genomfördes för sent. Under finska kriget kapitulerade den obesegrade fästningen efter ett par månaders belägring inför ryssarna i början av maj 1808.  Det värsta var att man samtidigt även överlät den stora flottan och artilleriet, som enligt direktiven borde ha förstörts. Å andra sidan fick soldaterna och de civila behålla både sitt liv och sin frihet. Cronstedt var den sista som lämnade Sveaborg i sällskap med sin hustru och sina barn. När Hertonäs gård sattes ut till försäljning 1813 köpte Cronstedt gården en gång till och flyttade dit med sin familj. Cronstedts lojalitet ifrågasattes öppet och han beskylldes till och med för landsförräderi, vilket kastade en skugga över återstoden av hans liv.

 

Hertonäs gård under finska kriget (1808–1809)

Under finska kriget ägdes Hertonäs gård av kapten Johan Wenzel Rotkirch. Kapten Rotkirch tjänstgjorde då själv på Sveaborg, men på gården bodde hans hustru friherrinnan Antoinette Rotkirch, två unga kvinnliga släktingar, en guvernant och kaptenskan Meijer. 

På Hertonäs inkvarterades under ockupationen en avdelning av ett ryskt regemente, som hade marscherat från Svartholms fästning till Helsingforstrakten. Med fanns den unge ryske artilleriofficeren Sabudski, enligt vars uppgifter invånarna på gården flyttade till övervåningen. Det ryska befälet bodde på den nedre våningen i byggnaden. Det var mycket trångt på gården. Den unge officeren kunde tack vare sina kunskaper i franska diskutera med husfrun på gården. Han fungerade även som medlare om det uppstod meningsskiljaktigheter mellan soldaterna och gårdsfolket.

Gårdens nya huvudbyggnad och park

Hertonäs gård blev under 1800-talets lopp ett viktigt ekonomiområde med sina odlingar och trädgårdar. Under viceamiral Cronstedts tid byggdes en ny huvudbyggnad i sten på gården, på Jägarbacken. På samma plats låg Hertonäs lerkärls- och kakelfabriks byggnad i en våning, som brann under kriget och reparerades. Stommen i den nuvarande herrgårdsbyggnaden i två våningar består av bränneribyggnaden i denna gamla fajansfabrik. Arkitekt Pehr Granstedt gjorde upp nya ritningar för gården 1815. Byggnadens utsida är i stram nyklassisk stil, och den var till en början vitrappad.

Hertonäs herrgårdspark är en kombination av en regelbunden barockträdgård och en mer naturlig trädgård i engelsk stil. Parken har troligtvis planerats av Cronstedt själv. I huvudallén planterades lindar. I sidoalléerna växer bland annat skogslönnar och granar. Parken kallades ännu på 1800-talet för en trädgård, där man även odlade nytto- och prydnadsväxter. Av de cirka hundra fruktträden finns endast ett päronträd kvar. Cronstedt beställde även ritningar till två lusthus av Carl Ludvig Engel. Lusthusen kan fortfarande beundras i herrgårdsparken. 

Gården bevarade sin ställning som ett betydande industriellt företag under Cronstedts tid. Kakelfabriken, som hade flyttat till den gamla herrgårdsbyggnaden, fortsatte sin verksamhet. Tegelfabriken levererade tegel till återuppbyggnadskommittén för Helsingfors. I brännvinsbränneriet förädlades spannmål till brännvin, som hade stor åtgång. 

Ett godssystem i förändring

Länskamrer Carl Gustaf Bergbom, som flyttat till Helsingfors från Uleåborg med sin familj, köpte Hertonäs gård 1859. De stora hungeråren 1866–1868 och återhämtningen efter dem innebar nya utmaningar för lantbruket. Till Hertonäs gård skaffades till exempel effektivare jordbruksredskap 1868. 

Efter de svåra missväxtåren ville Carl Gustafs son, John Bergbom, effektivisera lantbruket, införa nya metoder och investera. Under hans tid byggdes en ny gråstensladugård på Hertonäs, det gamla stallet byggdes ut och nya lantbruksmaskiner togs i bruk. Potatisodlingen började mekaniseras och odlingen av foderväxter ökade. Godset fick en vattenledning 1880. John Bergbom fick titeln lantbruksråd för det arbete han gjort för lantbruket. 

Satsningarna på lantbruk och boskapsskötsel krävde mycket arbetskraft. Antalet torpare varierade under 1800-talet. På Hertonäs anställdes även drängar och pigor från närområdena, såsom Helsingfors, Sibbo och Borgå. Gårdens mest avlägsna torp låg i området vid dagens Igelkottsvägen och Kvarnbäcken, där det i slutet av 1800-talet växte tät skog. 

I Hertonäs genomfördes storskiftet först under den senare hälften av 1800-talet. De tre gamla frälsehemmanen fick namnen Sofielund 1, Sofielund 2 och Sofielund 3. Gamla Båtsvik gård fick behålla sitt namn och den skattegård som var känd som Mäkelä torp fick namnet Mäkelä. Tammelund avskildes 1888 från Sofielund 1 och infördes officiellt i jordregistret. 

Villabebyggelsen i Hertonäs

Villabebyggelsen spred sig snabbt i Helsingforstrakten under den senare hälften av 1800-talet. Stränderna i östra Helsingfors var populära utflyktsmål redan i början av 1800-talet. Huvudstadens tillväxt och den romantiska riktning som rådde inom litteraturen inspirerade till anskaffning av sommarvillor. I Hertonäs började John Bergbom hyra ut sommarvillor 1881, och gården hade fram till 1913 arrenderat ut totalt 87 tomter. En av de ståtligaste sommarvillorna i Hertonäs var Sorsaniemi, som byggnadsstyrelsens överdirektör, friherre Sebastian Gripenberg planerade åt sig själv 1886.

John Bergbom och året 1917

Första världskriget bröt ut i augusti 1914. Krigstillstånd utlystes i storfurstendömet Finland, som hörde till Ryssland. Konsekvenserna av kriget sträckte sig snart även till Hertonäs, där ryssarna byggde vägar och stärkte landfästningarna från hösten 1914 till sommaren 1917.  I Hertonäs var det oroligt på den tiden, och det inträffade många stölder. Den allt värre livsmedelsbristen och arbetslösheten satte även sinnena i svallning.

Hertonäs arbetarförening grundades i april 1917 i Lindqvists villa i Skepparviken. Arbetarföreningen var tvåspråkig och höll kontakt med både finsk- och svenskspråkiga dagstidningar. Föreningens medlemmar stödde arbetarnas allmänna krav på en lag om åtta timmars arbetstid och en ny kommunallag som skulle garantera allmän och lika rösträtt också i kommunalval. 

Rysslands interimistiska regering, som ersatte tsarmakten, störtades i oktoberrevolutionen. Händelsen tudelade det politiska fältet också i Finland. Då gick man dock inte med på att i riksdagen behandla det manifest som lades fram av socialdemokraterna, som utarbetat reformprogrammet ”Vi kräver”. Resultatet blev att Finska landsorganisationen utlyste en generalstrejk. 

Under strejken drabbade man samman på olika håll i Finland, och i Nyland utfördes hela 17 blodsdåd under strejkveckan. Bakom dem låg de radikaliserade så kallade flygande avdelningarna av arbetarbefolkningen. Att hela sex av offren var poliser skvallrar om att gärningarna var systematiska. 

Våldet under strejken nådde även Hertonäs, när ”flygande” som kommit från Malm sköt lantbruksrådet John Bergbom i herrgården den 17 november. Inbördeskriget bröt ut i januari 1918, och Hertonäs gård fungerade under kriget som högkvarter för de röda i trakten. 

Med tyskarnas stöd intog de vita Helsingfors i april och fick snart kontroll över Helsinge landskommun. För de röda från Hertonäs slutade flykten till sist i Lahtis, där de blev tillfångatagna.

Staden som byggare av Hertonäs 

Efter att Finland hade blivit självständigt och inbördeskriget var slut såldes aktierna i det aktiebolag som hade bildats redan tidigare, Hertonäs Gods Aktiebolag, till staden, som fick omfattande markområden för sina egna projekt. Hertonäs gård och den omgivande parken överläts i enlighet med lantbruksrådet John Bergboms testamente till välgörenhet. Gården donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner, som hade grundats 1906 och hade som uppgift att främja den finlandssvenska kulturen i Nyland. 

Staden köpte aktierna i det aktiebolag som bildats av Hertonäs gård och dess egendom överfördes till staden. Drätselkammaren i Helsingfors tillsatte 1924 en kommitté som beredde arrangemangen gällande Hertonäs.

Huvudstadsregionen fortsatte att växa okontrollerat efter att Finland blivit självständigt. Allmänna vägprojekt utökade pendlingsregionen och områdesbyggandet i huvudstadsregionen, vilket lade grunden för bildandet av förstäderna. I stadens planer hade Hertonäs delvis reserverats som hamn- och industriområde. Från och med 1920-talet var byggandet av oljehamnen och järnvägen två stora projekt. 

Byggandet av oljehamnen tog fart ordentligt på 1930-talet. Den första att bygga en egen cistern var Trustfri Bensin (TB, Teboil) 1937. Idén om att bygga en handelshamn förverkligades aldrig. Byggandet av industriområdet försenades och staden kritiserades för den långsamma planeringen. Arkitekterna Birger Brunilas och Väinö Tuukkanens byggplan för industrikvarteren i anknytning till hamnen blev klar 1937. 

Byggandet av landsvägen mellan Helsingfors och Borgå drevs på med statliga medel och beredskapsarbete. Den nya vägen, som även går genom Hertonäs, blev klar 1935. Vägen hade sprängts genom berg och andra geografiska hinder och hade större inverkan på landskapet än de mindre, slingrande vägar som en gång i tiden uppkommit. 

 

Den första servicen inleds i Hertonäs

Hertonäs by hade 312 invånare 1920, och de svenskspråkiga utgjorde då fortfarande en betydande andel av befolkningen. Det skedde dock en förändring i språkförhållandena vid ingången till 1930-talet. År 1929 stod en ny finsk folkskola klar, eftersom antalet finskspråkiga barn hade ökat.

Invånarna i byn var på 1920-talet sysselsatta med lantbruk. Hertonäsborna kände väl till Johanssons stora handelsträdgård, vars kålland låg på båda sidorna om Kasbergsvägen. Många av invånarna i Hertonäs var arbetare i sina små stugor, där de flesta låg i de södra delarna av det industriområde som senare bildades. Stadens stora byggprojekt på 1930-talet skapade nya arbetsplatser. En del arbetade i staden. Busstrafiken till Hertonäs inleddes 1937, men när kriget hade börjat upphörde trafiken nästan helt.

Hertonäs fick el på 1920-talet. Under det följande decenniet kunde man i telefonkatalogen hitta telefonnumret till Hertonäs polisstation, transformatorstationen, Hertonäs gård, där det fanns ett Topeliusmuseum, Elantos två butiker och fru Marténs kiosk.  Under mellankrigstiden grundades postkontor i jämn takt i Helsingforsregionen. I Hertonäs öppnades det första postkontoret 1934. 

Hertonäs förblev ett populärt ställe att vistas på sommartid. Helsingfors stad fortsatte att hyra ut sommarstugor, och sommargästerna bestod till exempel av stadens tjänstemän. Förutom privata hyresgäster hyrde även många idrottssällskap och föreningar sommarstugor. Den kuperade terrängen i Hertonäs lockade idrottare till trakten, och på 1930-talet planerades även ett centrum för vintersport i området. Man beslutade sig dock för att i stället för ett egentligt skidcentrum endast bygga en hoppbacke.

År 1934 grundades Hertonäs Koloniträdgårdsförening, för vilken staden anvisade ett område på cirka nio hektar på Brändö gårds åkermarker. Efterfrågan på stugplatser var redan från början större än utbudet. Vid porten till koloniträdgården öppnades Elantos diversehandel. 

Bebyggandet av Hertonäs

Markerna i Hertonäs by, som hade hört till Helsinge landskommun, anslöts till Helsingfors stad i den stora inkorporeringen den 1 januari 1946. Inkorporeringen gjorde Hertonäs och dess cirka tusen invånare till en del av Helsingfors. Den äldsta planen gällande Västra Hertonäs är gjord av planarkitekt Birger Brunila och är från 1940. I planen har gatunätet, kvartersgränserna och avloppsnätet märkts ut.

Efter andra världskriget grundades småhusområden i Helsingfors. Byggandet i Hertonäs småhusområde eller egnahemsområde föregick det egentliga förortsbyggandet. De som flyttade till småhusområdet byggde i allmänhet själva sitt hus, och det fanns många byggmästare bland inflyttarna. 

Frans Emil Sillanpää

Författaren Frans Emil Sillanpää, eller Taata, fick Nobelpriset i litteratur och torde vara den mest kända kulturpersonligheten från Hertonäs. Taata blev välkänd för många lokalinvånare från och med 1950-talet. Han brukade vandra längs gatorna i Hertonäs, dela ut godis till barnen och läsa sagor.  

 

F. E. Sillanpääs vardag 1950 (2 min, på finska)(Länk leder till extern tjänst)

Förortsbyggande

På 1950-talet försökte man genom bostadspolitiken garantera en ordentlig bostad, och därmed även ett gott hem, för alla. De nya förorterna planerades som omfattande helheter, där det allmänna intrycket var ett enhetligt område. Vid byggandet eftersträvades en human skala. Detaljplanearkitekt Väinö Tuukkanen utarbetade tillsammans med arkitekt Irma Mikkola merparten av detaljplanerna för Hertonäs. I Hertonäs byggdes låghus, i huvudsak flervåningshus med fyra eller fem våningar, och punktformigt utplacerade högre tornhus. 

Igelkottsvägen

Hyreshusområdet vid Igelkottsvägen planerades 1954. Anpassning till terrängen och de naturliga formerna var en viktig utgångspunkt när området planerades och byggdes. Bostadsbyggandet styrdes av det ideal som boende mitt i naturen utgjorde. Saimi Nuutinen mindes det stora gårdsområdet på Igelkottsvägen 7:

Gårdarna var vackra och mycket intressanta enligt barnen. Där kunde man leka kyrkråtta, vinken, tio stickor på ett bräde, spegeln och många andra lekar. Så här i efterhand känns det som om vi lekte hela dagarna med barnen i huset. Där fanns även gamla träd, buskar, klippor, backar och kullar... På somrarna kunde man spänna snören mellan träden och hänga täcken över för att bygga ett tält. Allt emellanåt gick vi för att tigga filtar och matsäck av mamma.

Kasberget

Kasberget kallades ännu på 1950-talet för Östra Hertonäs. Kasbergsvägen fick sitt namn 1952, och till sist fick hela området namn efter det forntida vaktställe som förekommer i vägens namn, Kasberget. Vid byggandet av Kasberget iakttogs mycket liknande principer som vid byggandet av Västra Hertonäs och betoningen låg på närheten till naturen. År 1952 fastställdes arkitekt Irma Mikkolas detaljplan för den södra delen av Kasberget.

Livet i förorten

Förenings- och sällskapsverksamheten var livlig i det nya bostadsområdet i Hertonäs. Hertonäs Egnahemsförening rf grundades redan på 1940-talet. Ännu äldre föreningar var Hertonäs koloniträdgårdsförening och Marthaföreningen Herttoniemen Martat ry. Läroverksföreningen Herttoniemen Oppikouluyhdistys ry var en av de mest energiska föreningarna på 1950-talet. Dess damkommitté ordnade otaliga basarer. Föreningens förstamajfest med bilturer blev mycket populär. 

I Hertonäs utgavs en egen tidning, Herttoniemen Sanomat, som blev en viktig annonskanal. På tidningssidorna lade man fram åsikter om utvecklingen av området och tog även i övrigt ställning i olika frågor. I Hertonäs fanns två körer och en egen orkester. I samskolan Herttoniemen yhteiskoulu fanns dessutom en teaterklubb, där skådespelaren Matti Ranin var en av ledarna. 

Idrott och motion har alltid varit viktiga för Hertonäsborna. Idrottsplanen byggdes i mitten av 1950-talet. Av idrottsföreningarna hade Herttoniemen Toverit verksamhet redan på 1920-talet. Herttoniemen Urheilijat grundades 1957 och Herttoniemen Naisvoimisteluseura ry grundades lite tidigare, 1953. Herttoniemen Kisa ry inledde sin verksamhet 1961.

Hertonäs-sällskapet rf (Herttoniemi-seura ry) infördes i föreningsregistret den 17 september 1980. Till sällskapets första ordförande utsågs Hertonäsbon och stadsfullmäktigeledamoten Per-Erik (Pärre) Förars. Andra kända medlemmar av sällskapets styrelse var Eva-Riitta Siitonen, Niilo Tarvajärvi och Veijo Vatka, som senare blev kyrkoherde. Man försökte öka hembygdsandan genom att ge ut tidningen Herttoniemeläinen, som fortfarande utkommer. 

Hertonäs i förändring 

Hertonäs strand 

När det gäller delområdena i Hertonäs såg utgångspunkterna för planeringen av Hertonäs strand annorlunda ut än för de äldre områdena. Syftet med delgeneralplanen för Hertonäs strand, som blev klar 1987, var att bygga en komprimerad och urban stadsdel på gångavstånd från Hertonäs metrostation. Utgångspunkten var storkvarter med parker och leder för cykel- och gångtrafik. 

Byggandet av Hertonäs strand föregicks av ett enormt rengöringsarbete, eftersom jordmånen var förorenad sedan oljehamnens tid. Man hittade till och med oljepölar i schakten. När den förorenade jorden hade skalats av och transporterats bort måste platsen förses med lika mycket ny jord. De gamla oljecisternerna och många lagerbyggnader revs också när byggandet framskred. 

Hertonäs företagsområde

Byggnadsbeståndet i Hertonäs företagsområde bildar historiska lager. Tidigare fanns det endast få bostäder i området, men på 2010-talet har bostadsbyggandet ökat. Den snabbt växande verksamheten under de senaste årtiondena har förändrat det traditionella industri- och företagsområdet. Där finns flera företag inom bilbranschen, järnhandlar, företag i förpacknings- och beklädnadsbranschen, aktörer som fokuserar på läkemedels- och hälso- och sjukvårdsteknologi och affärer som säljer begagnade bilar. Dessutom finns det även annan typ av verksamhet, till exempel ett arbetarinstitut, gym och flera restauranger.  Den arkitektoniskt viktigaste byggnaden har ansetts vara den byggnad som Erkki Kairamo och Reijo Lahtinen planerade åt Marimekko. Den stod klar 1974.

Nya områdesplaner

Det finns flera nya detaljplaneprojekt i Hertonäsområdet. Kompletteringsbyggande och ett behov av att förbättra motions- och rekreationsmöjligheterna förändrar Hertonäs framtoning. I den södra delen av företagsområdet har man planerat Hertonäs nya urbana centrum, där bostäder och nya affärslokaler byggs. En grundrenovering av buss- och metrostationen har inletts. 

Läs mera

Abraham Wetter(Länk leder till extern tjänst)

Augustin Ehrensvärd(Länk leder till extern tjänst)

Carl Olof Cronstedt(Länk leder till extern tjänst)

 

Litteratur

Backman, S.: Herttoniemen kartano. Säteritiloista museoksi. Helsinki 2016. 

Bergbom J. G.: Hertonäs. Anteckningar. Helsingfors 1910. 

Kepsu, S.: Uuteen maahan. Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö. Helsinki 2005. 

Kerkkonen, Gunvor: Helsingin pitäjän keskiaika. Porvoo 1965. 

Kesänen, J. toim.: Siilitien tarinat. Kirjoituksia kaupunkielämästä. Helsinki 2002. 

Kuisma, M.: Helsingin pitäjän historia II, Vanhan Helsingin synnystä isovihaan 1550–1713. Vantaa 1990. 

Litzen A. & Vuori J.: Helsingin maalaiskunnan historia 1865–1945. Kunnallishallinnon uudistuksesta suureen alueluovutukseen. Vantaan kaupunki 1997. 

Packalén, E.: Herttoniemi – Kylä, kartano, kaupunginosa. Helsinki 2008. 

Putkonen, L.: Herttoniemen rakennettu ympäristö. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston julkaisuja 23. Helsinki 1994. 

Salminen, T.: Vantaan ja Helsingin pitäjän keskiaika. Keuruu 2013. 

Strang, J.: Herttoniemen huvila-alueen vaiheita. Herttoniemeläinen 2018.