Havis Amanda: en skulptur på paradplats i Helsingfors

På en av de mest centrala platserna i Helsingfors står ett offentligt konstverk, som i mer än hundra år har utgjort en av de viktigaste fasta punkterna i stadslivet i Helsingfors. Den pampiga fontänen, som står vid utkanten av Salutorget, torde i sig själv vara ett landmärke som de flesta finländare känner till, men uppmärksamheten riktas oftast framför allt mot den bronsskulptur föreställande en ung kvinna som står på toppen av hela konstruktionen, omgiven av fiskar och sjölejon. Den här unga kvinnogestalten bär många namn, och inte ens konstnären som skapade skulpturen var till en början säker på vilket namn verket skulle få. I början kallades verket bara ”Vallgrens fontän”. Man började dock ganska snabbt tala om skulpturen som Havis Amanda, och bland finskspråkiga fick den även det familjära namnet Manta. Det är namn som konstnären själv snabbt fattade tycke för. Havis Amanda, som ingår i Helsingfors konstmuseums samlingar, har under ett århundrade fått vara en del av stadsbornas liv i både vardag och fest och har framför allt i samband med fester oftast även funnit sig vara medelpunkten för festyran, oberoende av om det är fråga om de årliga valborgstraditionerna eller de stora idrottsfester som äger rum där då och då.

Pampig fontän i hjärtat av Helsingfors

Idén om att skaffa en pampig fontän till en offentlig plats i Helsingfors uppstod ursprungligen inom Finska Konstföreningen. Finska Konstföreningen skickade 1904 ett initiativ till stadsfullmäktige om att skaffa en fontän till en central offentlig plats i Helsingfors och lade redan i sin skrivelse fram ett förslag om att fontänen skulle inkludera en bronsskulptur som skulle skapas av konstnären Ville Vallgren. Initiativet hamnade hos stadens drätselkammare för behandling, och ett år senare, i oktober 1905, lade drätselkammaren för stadsfullmäktige fram en proposition om anskaffning av en fontän. Propositionen inkluderade bland annat ett förslag om att täcka en del av kostnaderna för verket med vinstmedlen från de utskänknings- och detaljförsäljningsaktiebolag som staden ägde. Därefter gick det ännu ett år, innan konstnären Ville Vallgren och en representant för stadens drätselkammare i oktober 1906 undertecknade ett avtal om anskaffning av ett konstverk i form av en fontän till en central offentlig plats i Helsingfors.

I det avtal som drätselkammaren och Vallgren undertecknade fastställdes bland annat måtten på fontänen och skulpturen. Dessutom avtalade man i detalj om de olika element som fontänhelheten skulle innehålla. I det här sammanhanget nämndes bland annat de fyra sjölejon som omger fontänen samt andra marina element, genom vilka konstnären ville framhäva verkets symbolism i form av ett Helsingfors som stiger ur havet. I avtalet fastställdes även att det pris som skulle betalas till Ville Vallgren för verket var 40 000 mark, som skulle betalas i delar vartefter tillverkningen och leveransen av verket framskred. Summan skulle i dagens pengar motsvara cirka 170 000 euro.

Var skulle fontänen placeras?

Ursprungligen övervägde man flera olika ställen i Helsingfors stadskärna som plats för Vallgrens fontän. För att bilda sig en uppfattning om vilken plats som var lämplig använde man ett silhuettliknande utkast av trä i något så när rätt storlek och placerade ut det på lämpliga platser i stadens centrum. Utöver Salutorget, det vill säga Havis Amandas slutliga placering, övervägde man även en plats på Skillnaden, men som ett resultat av försök och överväganden stannade man till sist för skulpturens nuvarande placering på Salutorget, eftersom den ansågs vara bättre lämpad på grund av den öppnare miljön. När det gäller till exempel Skillnaden var man orolig för att fontänen skulle hamna i skuggan av det högre byggnadsbestånd som omgav området.

Efter att Vallgren hade slutfört sitt arbete i Paris demonterades fontänhelheten och packades i flera lådor. Dessa lådor transporterades från Paris till den nordfranska hamnstaden Le Havre, där de lastades på det finländska ångfartyget Leo, som förde dem till Helsingfors, dit de troligtvis anlände den 21 augusti 1907. Själva färdigställandet och avtäckningen av fontänen fick dock vänta till hösten följande år, då det plank som rests som skydd kring fontänen den 20 september 1908 revs utan stora åthävor eller officiella högtidligheter. En bidragande orsaak till den flärdfria avtäckningen av Havis Amanda bedöms vara den livliga och ofta mycket kritiska debatt som skulpturen redan i förväg hade väckt.

Konstnär Ville Vallgren

Men vem var Ville Vallgren, som nämndes som den planerade skaparen av fontänen i Finska Konstföreningens initiativ? Skulpturens formgivare och skapare Carl Wilhelm Vallgren (f. 15.12.1855) var en konstnär som var född i Borgå och verkade i Paris i decennier och som oftare använde smeknamnet Ville om sig själv. På det för tidsperioden typiska sättet hade efternamnet i början formen Wallgren.

Den originella och sociala konstnären tillbringade största delen av sin aktiva karriär i Paris, där han och hans ateljé blev ett slags medelpunkt för det sociala livet för de finländska konstnärer som bodde i staden. Vallgren var även i övrigt en ganska känd gestalt i konstkretsarna i Paris och hade redan före Havis Amanda skördat lagrar framför allt för sina miniatyrskulpturer, som även vann en Grand Prix-medalj på världsutställningen i Paris 1900.

Om Helsingfors stad inte hade valt att beställa Havis Amanda av Ville Vallgren, skulle han även ha haft goda förutsättningar att sälja sitt verk till staden Paris. Havis Amanda kan i många bemärkelser ses som den produktiva konstnärens mest kända offentliga konstverk, men hans verk kan även beundras i de konstnärsporträtt som pryder Ateneums fasad. Konstnären var själv mycket förtjust i sitt verk och började senare lekfullt tala om det som sin dotter.

Man har utifrån historiska källor kommit fram till att de som en gång i tiden stod modell för Havis Amanda var de 19-åriga parisiskorna Leonie Tavier och Marcelle Delquini, som båda kan anses ha gett upphov till drag i skulpturens utseende. Anledningen till att det finns två modeller bakom Havis Amanda är att den förstnämnda, Leonie, en gång i tiden stod modell för den första miniatyrversionen av skulpturen, medan Vallgren i sin tur utgick från Marcelles utseende när han formgav den bronsskulptur som senare fick namnet Havis Amanda. Idén om att fontänen skulle inkludera en kvinnofigur föddes i Ville Vallgrens huvud ganska tidigt, och han började formge verket redan 1901. Det tog dock ända till hösten 1908 innan Havis Amanda till sist avtäcktes på Salutorget i Helsingfors.

Den nya fontänen väcker starka känslor

Havis Amanda fick genast från början ett mycket motstridigt och högljutt mottagande. De starka känslor som fontänen och framför allt skulpturen väckte skildras även väl av de rykten som spreds i staden vid den tid då fontänen restes och som sade att man till och med höll på att förbereda ett eventuellt attentat mot skulpturen. Fontänen och den skulptur som står på toppen av den anklagades bland annat för moralsänkande smaklöshet samt för att det formspråk och de djurgestalter som konstnären använde i för stor utsträckning representerade internationella europeiska influenser och att helheten saknade element som ur tidens perspektiv var karakteristiska för den finländska kulturen.

Verkets skapare Ville Vallgren deltog för egen del i debatten och försökte dämpa de kritiska ståndpunkterna genom att den 17 oktober 1908 publicera ett tillkännagivande där han försökte förklara verkets natur och skildra det budskap som han ville förmedla med sitt verk. Vallgren beskrev i sitt tillkännagivande den bärande tanken i sitt verk som en strävan efter att jämställa Helsingfors stad med en mö som stiger fram ur vågorna och som precis som staden får sin livskraft av de vågor som sköljer över stränderna. I de tankar som Vallgren lägger fram kan man se beröringspunkter med bland annat antikens mytologi, där gudinnan Venus föds ur havets vågor.

Vissa huvudlinjer kunde ganska snabbt skönjas i den livliga offentliga debatt som Havis Amanda väckte. Även de aktörer som upplevde skulpturens existens som problematisk eller till och med skadlig, var oftast av olika åsikter om vad som var på tok med verket. Den kritiska debatt som fördes kring Havis Amanda kan även anses ha kretsat runt frågor som rörde allmän sedlighet och moral, motsättningen mellan europeisk och finländsk kultur samt användningen av offentliga medel.

Kvinnosaksrörelsen och arbetarrörelsen uppfattade skulpturen som etiskt och moraliskt betänklig samt som ett borgerligt slöseri. Skulpturen ansågs framför allt i kvinnosaksrörelsens moraliska kritik representera lättfärdighet och samtidigt förringa och underskatta kvinnor, som bland annat bara ett par år tidigare hade fått den rösträtt som de hade tillkämpat sig genom hårt arbete. Den nakna, sensuella kvinnogestalten ansågs på sätt och vis skada den ställning och trovärdighet som kvinnosaksrörelsen genom hårt arbete hade byggt upp åt kvinnorna som motvikt till den samhälleliga atmosfär där förtryck mot kvinnor ofta hade motiverats med det kvinnliga könets naturliga böjelse för moralisk svaghet och accentuerad kroppslighet. Ur arbetarrörelsens synvinkel sågs fontänen i sin tur som ett typexempel på borgerlig slösaktighet, där representation och offentligt paraderande ansågs viktigare än att främja de stora folkmassornas intressen. Den moraliska kritiken utkristalliserade sig alltså i ifrågasättande av användningen av de gemensamma skattemedlen.

När det gäller uppgörelsen mellan kosmopoliterna, som förespråkade europeiska influenser, och fennomanerna, som betonade den inhemska estetiken, var Vallgrens fontän ur de senares perspektiv ohjälpligen för ”europeisk”, eftersom den diffust kontextualiserade kvinnogestalten inte kunde anknytas till det finsk-ugriska eller Kalevalarelaterade kulturarvet. Djurgestalterna som hade inkluderats i fontänen tilltalade inte heller fennomanerna, eftersom till exempel de sjölejon som omger skulpturen veterligen inte kunde påträffas i Östersjöns böljor. Historien berättar inte om man föreslog att sjölejonen skulle ersättas med till exempel östersjövikare. Som svar på fennomanernas kritik försökte kosmopoliterna, som i huvudsak bestod av svenskspråkiga liberaler, framhäva att fontänens formspråk förde Finland närmare Europa och därmed gav besökare en bild av Finland som ett modernt, europeiskt land. Skulpturens förtjänster prisades även av flera kända personer som var verksamma inom kulturfältet, såsom Akseli Gallen-Kallela, Eero Järnefelt, Eliel Saarinen och Pekka Halonen.

Den livliga debatten om skulpturen torkade till sist så småningom in, eftersom de mest högljudda kritikerna av den, det vill säga kvinnosaksrörelsen, arbetarrörelsen och fennomanerna, inte kunde bilda en gemensam front. Parterna hade så olika perspektiv på varför fontänen var problematisk.

Havis Amanda i finländarnas vardag och fest

Det kan ofta observeras att ju starkare och mer varierande känslor något väcker, desto mer oförglömligt är det intryck det gör. Detta kan kanske på ett visst sätt konstateras även i Havis Amandas arv och i hur snabbt skulpturen intog sin plats i stadslivet i Helsingfors och till och med inom det finländska kulturfältet i vidare bemärkelse. Vallgrens fontän började från och med färdigställandet snabbt synas i illustrationer till tidningsartiklar och skämtteckningar. Man använde till och med skulpturen i reklamsyfte. Ett gott exempel på det sistnämnda kan anses vara att skulpturgestalten användes i marknadsföringen av tvålen Amanda, som Havi Oy tillverkade från slutet av 1920-talet och framåt. Konstnären Vallgren själv blev också reklamansikte för den aktuella tvålen, vid sidan av många andra inflytelserika personer under tidsperioden.

Havis Amanda har i den offentliga debatten kanske blivit mest känd som paradplats för olika folkfester, av vilka valborg för många kanske är den mest oförglömliga och den som ligger dem närmast. En av höjdpunkterna på valborgsmässoafton i Helsingfors är den traditionella mösspåläggningen på Havis Amanda, där skulpturen i fontänen får en studentmössa på sina bronslockar. Havis Amanda skulle enligt traditionen ha fått den vita mössan på huvudet för första gången redan 1909. Utformningen av den egentliga mösspåläggningstraditionen behövde dock minst ett par årtionden innan praxisen kunde börja ses som en etablerad tradition.

Till den sävliga utformningen av traditionen bidrog för sin del ordningsmaktens avvisande inställning. Att i festyra klättra på ett konstverk på offentlig plats och förse det med accessoarer var ur polisens perspektiv inte passande för verksamhet på offentlig plats eller lämpligt med tanke på skulpturens värdighet. Trots myndigheternas kyliga inställning hade till och med skulptören Ville Vallgren noterat mösspåläggningen på Havis Amanda redan i en dikt som han publicerade 1921, där han bland annat med faderlig glädje beskriver hur hans Havis Amanda har blivit student! Trots att mösspåläggningen utformades redan mycket tidigt, fick man vänta ända till 1951 på det första mösspåläggningsevenemanget som officiellt hade godkänts av polisen.

Litteratur

Mattson, Anni: Unioninakseli-teemasarja: Havis Amanda. Helsingin kulttuurikeskus. Helsinki 2012.

Mononen, Teija; Nenonen Kati: Havis Amanda, Mon Amour 100 vuotta. Helsingin kaupungin taidemuseon julkaisuja nro 101. Helsinki 2008.